Medan solen stiger över Gärdet och mina kolleger lämnar efterfesten på tv-husets takterass är det hög tid att lämna ett sista vittnesbörd.

Det här var en gudomlig VM-final. Vi fick taktik, vi fick nerver, vi fick smartspel och fulspel och vi fick en upplösning som ingen hade kunnat författa på förhand.
Ni som ropar på målfest kan gå och lägga er nu.
Eller gå på hockey.

VM 2010 ska sammanfattas i historieböckerna och Diego Forlán får ta emot det rättmätiga priset som turneringens lirare.
Jag vill bara lite klädsamt ödmjukt tacka för den här vidunderliga resan vi gjort tillsammans.

Tack till alla älskade belackare på bloggosfärens skuggsida (notera gärna att kommentatorsfältets första primadonna att dissa min insats är en föredetta chef – classy. Det finns en alldeles speciell plats i himmelriket för kvinnliga chefer som tycker att andra kvinnor är inkvoterade).
Det här hade aldrig varit lika roligt utan er.

Tack till alla fantastiska mediegubbar som fattat galoppen. Ni är många, ni är starka. Och Jan Guillou (10.30 in i klippet) din svenska är också helt okej.

Men det största är kärleken, det vet ni.

I SVT Sports kontrollrum hänger världens mest begåvade fotbollslirare.
Ni tänker Xavi, Lugano, Schweinsteiger och Maicon. Mina VM-hjältar heter Walljaeger, Maaacus, Fifa-Max, Blomman, Silverhielm, Adde och ett helt jävla koppel till.

I rutan hänger Sveriges två snyggaste idrottstorsos.

Omelett!

Jag har aldrig skrattat så mycket under en månads jobb som jag gjort med er.

Det är hög tid att gå in i högsommartrans.
Ola och Popsen ska bekanta sig med sina familjer igen.
Fanny Andersson har visat att hon har alla anlag att gå i pappas fotspår.
Lillasyster Filippa gör ett smart val, hoppar oglamorös försäsongsträning i allsvenskan, och blir programledare i SVT-satsningen Buskul direkt i höst (vad hade ni för sommarjobb när ni var 13? Jag rensade ogräs. När jag var 17. För 37:50/timmen)

Jag ska bekanta mig med Stockholms nattliv, avantgardemuséerna i Berlin och Gambrinus bryggerier i Prag.
Men först ska jag sitta i Gomorron Sverige och sammanfatta VM med Staffan Lindeborg och Rami Shaaban.
Ni som tror att jag mellanlandar i sängen mellan VM-efterfesten och morgonsoffan, ni känner mig inte alls.

Iker hjärtar Sara.

Johanna hjärtar Andresito.

 Enhorabuena, guapo!

Jag håller inte på något lag i kväll, men jag håller på Giovanni Van Bronckhorst och Andrés Iniesta.

Gio har bra uppbackning hemifrån.
 Foto: Evert Elzinga

Och Iniestas är inte så tokig heller.

Man tänker ju att Carles Puyol skulle klä på sig när självaste drottning Sofia är på besök. Men när Puyi ger en kvinna bringan, då ger han det bästa han har.

Förväxla för Guds skulle inte Andresitos överkropp med nakenhet. Han skulle så klart aldrig hälsa en kvinna utan kläder på överkroppen (han hade sparkdräkt på sig vid födseln för att inte genera sin mamma).
I drottning-klippet bär han en vit t-shirt. Det måste vara så. Säg att min världsbild är intakt.

Spanien har gjort allt rätt i år. De har ökat pressen efter skitresultat redan i gruppspelet. De har hankat sig fram via 1-0-segrar. De har, kort sagt, inte alls varit Spanien. Och det är förstås det bästa de kunde göra.

 
Vamos pequeños y grandes. Foto: Marca

Man brukar säga att bronsmatcher i VM alltid får de mest logiska sluten, att de ger en effektiv och komprimerad bild av ett lag och ett mästerskap och en vink om en framtida fotbollsvärld.

Uruguay gjorde vad de kunde. De spelade Risk med Europas giganter. De spelade hands med Afrikas stolthet.
Framför allt vägrade de passa in i epitetet ”underdogs”.
Okej då, Uruguay gjorde som semifinalernas överraskningsbarn alltid gör; de kryssade och flytade (sic) sig fram tills de stod en halvmeter i från VM-pokalen, bländades av silverblinget, och förstod vad de höll på att ställa till med. Då hittade de Fifas VM-manuskript och accepterade att man inte kan överraska sig in i en VM-final.
Men. Uru har mött hårt med hårdare, snygga mål med snyggare och gott hantverk med avgörande handverk.
De har visat att ett land med en BNP i paritet med det brasilianska landslagets spelarlöner har lungor, hjärta och kunnande att uträtta små underverk i en hel månad.

Gracias guapos, U R GAY.

 Forlán and his Tweethearts. Foto: Twitter

Nu ställdes de mot världens enda fotbollssupermakt som aldrig förlorar på slentrian och som tar mästerskapsmedalj med förbundna ögon.

Hade fotboll varit en rättvis sport hade Tyskland spelat VM-final mot Spanien om några timmar.
Nu gör de det om fyra år i stället.

Det är strax dags för final i fotbolls-VM. För fyra år sedan lämnade jag en sportbar i Paris latinkvarter i den underligaste tystnad jag någonsin upplevt.
Om tjugo år kommer vi fortfarande komma ihåg var vi satt, vad vi drack (möjligen inte hur mycket) och vem vi led med mest när kvällens match är över.

Det här är historia folks. Embrace it.

Fernando Muslera, Uruguay

Maicon, Brasilien
Diego Godín, Uruguay
Gerard Piqué, Spanien
Fábio Coentrão, Portugal

Bastian Schweinsteiger, Tyskland
Xavi Hernandez, Spanien
Mesut Özil, Tyskland

Diego Forlán, Uruguay
Miroslav Klose, Tyskland
Wesley Sneijder, Holland

Här blir det åka av, inte världens mest defensivt balanserade elva. Ja, jag vet att David Villa inte är med. Man måste ju få retas lite. VM-bänk är för amatörer.

I ett stånkigt Stockholm är det inte många bitar kvar att lägga på plats. En bronsbit närmast och eftersom Matte Nyström lämnat walk over och överlåtit Magasin-soffan till bättre behövande, är det därifrån vi ser kvällens drabbning.

Att sända magasin är förenat med mer ångest än man kan tro. Inte för att formatet är särskilt krävande för André, Ola och mig; mycket inslag och lite snack, utan för att soffan är ett litet helvete att sitta i. Den är ungefär 70 centimeter djup och lika mjuk som ett skrivbort.

- Jag har haft ångest över den här sändningen i över ett dygn. Jag vet fan inte hur jag ska sitta, sa Ola senast det var dags.

Kort sagt kan man välja på ungefär tre modeller: soffpotatisen; den lite säckiga varianten, Playboyposen; den lätt erotiska halvliggande diton och sekreterarställningen; med onaturligt rak rygg och fötter som nästan inte når ner till golvet.

- Ångestsoffa, säger Ola.

Tyskland, säger jag, mest för att jag alltid säger Tyskland.

– I Kungens, prinsarnas, kronprinsparets och våra barnbarns namn vill jag gratulera er. Maravilloso, maravilloso, hälsade den spanska drottningen Sofia när hon gled ner i la Rojas omklädningsrum för lite eftersläckning efter matchen i går.

Spanien var bra och även om jag normalt sett ryggar för att dra för stora statistiska slutsatser av enskilda lags mästerskapsframgång – det spelas trots allt bara VM var fjärde år – så tycks en analys vara ganska intakt: ett lag som börjar turneringen überpositivt (die Mannschaft) blir ofta utslagna på sluttampen av ett lag som hackar betänkligt inledningsvis (spanjackerna).
Spanien har blivit Italien. Med sämre frisyrer, men bättre passningsspel.

– Vamos Puyol! utbrast Henrik Larsson och studsade upp i en liten segerdans i studion när hans gamle lagkamrat nickade in segermålet, för att fortsätta:
– Visca el Barça i visca Catalunya!
Ja visst.

– Har du frågat honom om hans frisyr nån gång? undrade Ola Andersson.
– Det frågar man inte en lagkapten, svarade Larsson som ändå håller på Holland i finalen. Eller, närmare bestämt, på polaren ”Gio”.

Tyskland och Spanien är VM:s bästa lag. I går räknade jag ihop till ett felpass i vardera lag och tyskarna var väl i sanningens namn bara en något odistinkt karatespark signerad Miro Klose från att bära den här matchen in i förlängningarnas bedrägliga underhållningsfåra.

Paul har gjort ett prickfritt jobb under VM. Nu tycker jag vi låter honom berätta hur finalen slutar innan jag ställer mig bakom Petas förslag att ge bläckfisken lite frihet i betalning. Om han nu själv vill, det bästa vore så klart att rigga två lådor med alternativen ‘havet’ och ‘akvariet’ så får Paul själv bestämma.

Vicente Del Bosques mannar laddar med en videosittning inför avfärd mot stadion i kväll.
Senast de var på väg att spela en stormatch mot Tyskland såg det ut så här i spelarbussen.
Lägg märke till att presschefen Paloma, närmast känd som la Rojas järnlady, släpper loss till de latinska rytmerna längst fram i bussen och att Pepe Reina följer låtens uppmaning att klä av sig mest bokstavligt.
Längst bak i bussen sitter Xabi Alonso.
Det är en skräll för mig.

I Tyskland har man koll på att tjurrusningsfestivalen i San Fermíns ära tar sin början i Pamplona i dag och uppmanar Berliner Kurier Jogi Löw att ta tjuren vid hornen. Fyndigt värre.

 Jogi på hörnet.

Holländarna i huset mitt emot mitt sjunger ‘Nederlanden, shalalalala’ för fulla strupar samtidigt som min vän Djavad beställer in ännu en bitterballen på en krog i ett fotbollsrusigt Amsterdam.
Inga konstigheter.

Holland var värda den här segern och Homer Simpsons Uruguay spelar en välförtjänt bronsmatch där jag tror att de får det svårt oavsett motstånd.
De saknade Luís Suarez i dag, men vi får inte glömma att vore det inte för hans Thierry Henry-skills så skulle Uruguay inte spela om tredjepriset i VM.

Hand upp alla som inte hade gjort samma sak. Foto: AP

Och kan David Fjäll hosta upp en lista över killar han gillar i turneringen (eller jag menar ‘hans vän’) så är väl inte jag sämre.
Det är ju ingen hemlighet att många män har lite svårt med fotbollslingot (några är gulliga nog att mejla mig och påpeka att de inte förstår NÅNTING när jag pratar) men det finns ju listor för dem också.
När Marca plockar ut mästerskapets hetaste kvinnliga sportjournalister under rubriken ‘VM:s andra Carboneros’ (efter Iker Casillas flickvän tillika tv-reporter Sara Carbonero) så har vi ju svensk fägring på listan. Stort.

Anna Brolin har jag råkat flera gånger under mitt år i Barcelona (där vissa kolleger lider av vanföreställningen att hon är Tomas Brolins dotter, jo jag lovar) och förutom att vara en pingla är hon en suverän reporter och spansk fotbollskonnässör.
Äras den som äras bör.

Nu tar vi natt med förhoppningen att Henrik Larsson fixar polaren Giovanni van Bronckhorst på direktlänk när han besöker studion i morgon. Eller kanske Xavi i paus?

Min kompis Sofia, som tittar på fotboll av en helt annan anledning än oss andra, har efter många timmar framför teven kommit fram till följande topp 5.

1.    Oguchi Onyewu (USA): Glimten. Leendet. Kroppen (most likely).

2. Georgios Samars (Grekland)

3. Sebastian Abreu (Uruguay)

4. Winston Reid (Nya Zeeland)

5.  Miloš Ninković (Serbien)

Bubblare: Raul Merieles (Portugal) för sin i fotbollssammanhang trendriktiga frisyr.

Enligt Sofia, som ser på fotboll av en helt annan anledning än oss andra, så är det här hela VM:s hetaste lista. Jag försökte prata med henne om att det var offside på Hollands 2-1 mål men det var tydligen ingen viktig detalj i sammanhanget, det hon var mest irriterad över var att Sebastian Abreu började på bänken. Tydligen en skandal.