juni 2010

Det finns olika sätt att hantera en förlust, och under ett VM-slutspel har man gått om tid att fundera på vilken attityd man ska anlägga när man åker ur turneringen.
Japans förbundskapten Takeshi Okada, som lotsat sitt lag genom ett snårigt gruppspel, lanserat succéåket Honda (tidigare modeller har haft en kämpigare anpassning till den internationella marknaden) och ett smärtsamt uttåg på straffar mot Paraguay, skulle lätt kunna bära huvudet skapligt högt i dag.
Men han har tydligen Marcello Lippi som ledstjärna och tar själv hela ansvaret för uttåget på sina axlar.
– Jag lät dem inte vinna matchen. När jag tänker på vad jag hade kunnat göra annorlunda känner jag att jag borde ha insisterat mer på att vi skulle gå ut och vinna matchen, säger Okada, som redan innan VM annonserat att han lämnar jobbet som förbundskapten och blir bonde efter mästerskapet.
– Jag ska bruka min egen jord och de dagar som det regnar ska jag läsa en bok, säger Okada.

Cristiano Ronaldo lekte ‘inte nudda boll’ när han behövdes som mest för Portugal i dag, men på frågan hur han förklarar händelserna för det portugisiska folket säger CR7:
– Det får ni prata med Carlos Quieroz om.

Vad Ricardo Costa och Joan Capdevila pratade om när den förstnämnde fick rött kort behöver vi inte undra över.
– Inget särskilt, vi önskade varandra god jul i förskott, berättar Joan Capdevila för Marca efter matchen.

God jul på dig. Och gott nytt år! Foto: Marca

Spanien såg ovanligt fantasilösa ut i första halvlek, men när en Fernando inte fick ut något alls av sitt joggande trummade en annan Fernando i gång offensiven innan la Roja hann hamna i sjönöd. Spanjackernas styrka är ju att de har fullgoda ersättare på i princip samtliga positioner och en förbundskapten vars startelva inte är huggen i sten.
Fernando får så klart starta i kvarten mot Paraguay också. Undrar om det blir Llorente eller Torres bara.

Efter en halvdan insats under gruppspelet i de närmast sörjandes tipsliga har jag spottat upp mig under åttondelarna. Sju rätt av åtta är inget att skämmas för, men om bläckfiskar är pålitliga bettare, måste jag meddela att katter tycks ha klart sämre koll.
Min ögonsten fick i och för sig slå fram sitt tips med tärningens hjälp, men två rätt av åtta håller inte Hjördis! Jag menar; kryss mellan Holland och Slovakien? Kom in i matchen.

Men vi älskar dig ändå.

I en av världens mest maskulina sporter får man ibland leta länge efter de queera inslagen.
Ibland – inte så länge.
När Holland kliver ut på planen för att nöte ner Slovakien till en orange liten pöl i eget straffområde är det en snubbe jag kollar extra mycket på. Mark van Bommel är en av mina holländska favoriter i årets nederländska upplaga.
Hans mellannamn är min favorit alla kategorier.

Mark Peter Gertruda Andreas van Bommel är ju svärson till Hollands tränare Bert van Marwijk, och när han äktade van Marwijks dotter Andra gick det liksom inte att säga nej till landslaget längre, trots att han stormat ut från Marco van Bastens styre några år tidigare.

 Mark och hon den Andra. Foto: Fokus.de

Chile har hittat vad de söker inför kvällens jättemöte med Brasilien – en supporter som hejat fram USA och England till utträde ur turneringen. I kväll håller världens bäste rock n’ roll-farbror på Brasilien. Viva!

Chiles bästa vapen i kväll?

Mick Jagger och hans Stenar har snurrat mer än någon annan på grammofonspelaren under min uppväxt (kids alert: grammofonen är en anekdot att placera in någonstans mellan röksignalerna och Spotify-kontot i ett historiskt perspektiv) och när jag klunsade hem fetlogen i SVT:s kulvertar inför mästerskapet klunsade jag också hem Mick Jaggers tillfälliga hemvist när han uppträdde i den svenska statstelevisionen 1987 (vi har begagnat oss av samma sminkös också).
Påminn mig att jag ska fråga Mick hur han stod ut med lysröret i i vårt gemensamma badrum när jag springer på honom nästa gång.

Vi tar det i chronologische ordnung:
2-2 hade tvivelsutan givit den här matchen en helt annat karaktär. Vi har att göra med en av de största domartabbarna i VM-historien och om hela världen nu går och funtar på om Geoff Hursts ribbkanon på Wembley 1966 var inne, så slipper vi undra den här gången.
Men, och det här säger jag med fadern, sonen, den helige ande (lite osäker på exakt vem det är, men så är jag inte heller konfirmerad) och hela bloggförsamlingen som vittnen:
Tyskland har talangen, kylan och kunnandet att pulvrisera precis allt motstånd som kommer i deras väg i Sydafrika.

Mitt förhandstips med Tyskland som världsmästare har ibland förväxlats med att jag håller på tyskarna. Det gör jag inte (och jag ska framför allt inte börja göra det nu, eftersom lagen jag håller på åker ut så fort jag bekänner färg) men när Mesut Özil, Thomas Müller och Sami Khedira röjer runt som the new kids on the block och dikterar villkoren mot John Terry och Steven Gerrard lyfter jag en aning från soffan och svävar i den renaste fotbollslycka.

Jag lider med England, men jag lider ännu lite mer med Stuart Pearce. Vad blir straffarbetet från signor Capello i kväll? Packa lagets väskor och skura toaletterna med tandborste?

Have mercy with Pearcey! Foto: Virgin Media

En av de absolut klurigaste sakerna att fila på inför och under ett VM är uttalet av spelarnamnen.
Ska man kasta in ett sche-ljud i slutet på Dani Alves efternamn, som man egentligen säger det på portugisiska, och ska benämna de sydkoreanska spelarna enligt modellen förnamn/efternamn som Chu-Yong Park eller tvärtom, som de själva gör, Park Chu-Young?
När man ältat det fram och tillbaka och fram och tillbaka några varv till blir man lite snurrig.
Inför dagens sändning skrev jag därför Ji-Sung Park på ett manuskort som låg framför mig hela sändningen. Under ett inslag (eller om det var medan Ola höll låda) skickar Marcus Allbäck obemärkt över en fusklapp till min sida av bordet, där han har plitat ner United-mittfältarens namn så att jag ska se.
Perfekt, tänkte jag, men precis innan jag tog till orda anade jag ugglor.
Jag spanade ner på lappen en gång till.
”Sung Ji Park”. Så lyder inte sydkoreanens namn hur man än vänder och vrider på det.
Landslagets players manager (eller mysgubbe, om vi ska lägga undan titlarna) försökte luras.

Att möta Uruguay är ju ingen promenad i parken och när Diego Forlán och de andra nu ställs mot Ghana i kvartsfinalen tror jag att den slumrande fotbollsjätten från Sydamerika kommer att vakna till liv rejält.

Ni såg förresten att Forlán var trött som man bara kan vara om man lett ett lag till två segrar inom typ tre dagar och sprungit sönder lungorna på vägen.
Det hindrade så klart inte Diego från att fira genom att dra av sig tröjan i det sydafrikanska vinterregnet.
Men, va fan, har man tonat sin överkropp till estetisk fulländning har man väl rätt att flasha den närhelst man behagar.

Obs. Matchen på bilden har inget med matchen i texten att göra. Men killen är densamma. Och bringan.

Spanien, Spanien, Spanien. Jag kan aldrig riktigt bestämma mig för Spanien.
Jag har levt, andats och arbetat spansk fotboll under det senaste året och jag känner ofta att jag känner…ingenting särskilt.
Missförstå mig rätt, jag älskar Andrés Iniesta (på ett väldigt platoniskt plan, mest skulle jag vilja bädda ner honom, sjunga en vaggvisa och vyssa honom till ro) och jag stumnar av beundran när David Villa prickskjuter in 1-0 mot Chile från typ halva plan med fel fot.
Men jag får inte gåshud.
Det får jag när jag ser Inter från läktarplats smartspela på resultat på Camp Nou med en man mindre på plan och ett gäng frustande försvarsgalenpannor (företrädesvis från Brasilien, bara det) som följer mister Mous order så i detalj att det inte finns en millimeter Maicon-läckage att dyrka sig igenom.
Men. Jag är glad att spanjorerna är vidare och att de fick Chile med sig.
Nu kan VM börja på riktigt.

Uruguay är en fotbollsnation av historiska mått som vi knappt kan förstå och när Dieguito Forlán, som mycket väl kan vara världens mest sympatiske fotbollsspelare, kliver ut i himmelsblå skrud i dag gör han det med det första uruguayanska landslaget som tagit sig förbi gruppspelet på tjugo år.

Stämningen i truppen behöver knappast ifrågasättas, och 70 + är väl ingen ålder på en gyminstruktör heller.

Vamos!

Ett av VM:s tyngsta möten har dock inträffat utanför planen. När Staffan Lindeborg klev av löpbandet på hotellgymmet i dag befann han sig ansikte mot ansikte med Carlos Valderrama.
Jag säger det igen: Staffan Lindeborg. Carlos Valderrama.

Vem bad vem om autograf, undrar jag.

Franska Les Bleus, serbiska Plavi och italienska Gli Azzurri. Årets VM-färg är inte blå.
Spaggarna visade vad de kunde i den sista av sina 18 spelade kvartar i det här mästerksapet och det håller inte.
För en gångs skulle hade italienarna också oflyt med domsluten, men hemmapressen har den goda smaken att inte vältra sig i den biten i dag.
Marcello Lippi gjorde det enda riktiga efter matchen och tog på sig skulden, hela skulden och inget annat än skulden, men gissa om han kommer få förklara både en och två gånger varför halva startelvan bestod av Juve-spelare som passerade zenit för fyra år sedan.
Fabio Quagliarella är en spelare som alltid gör spektakulära mål, men hur mycket jag än gillar Neapel-sonen hade Italien behövt en offsideupphävande Inzaghi där framme för att fula in ett par segermål i den här turneringen.
Jag är löjligt förtjust i italiensk fotboll för att den, liksom allt och alla som röner framgång i Stövelns rike, besitter den ovärderliga och estetiskt fulländade egenskapen att vara gatsmart i rätt lägen.
I den här turneringen såg jag inget av det hos Italien.

- Spanien åker till VM för att se bra ut, vi åker dit för att vinna, sa Marcello Lippi i våras.
Den italienska fotbollsaristokraten köpte till slut myten av sig själv och höll Fantantonio Cassano utanför truppen på pin tji. Italien har inte spelarmaterial för att den typen av politiskt spel i nuläget och när man inleder EM-kvalet i höst måste hans efterträdare värka fram nya spelare på typ hälften av startelvans positioner.

 Måste få klä sig i blått. Måste klä sig i alla fall. Foto: Reuters

Italien hade flugit in egen pasta från Rom till lägret i Sydafrika, medan Slovakiens enda krav på hotellet där de huserar under VM var att ha två pingisbord och en elektronisk darttavla till förfogande.
Vladimir Weiss d.ä. (fast inte den äldste då) hade ett smärre utbrott på en journalist häromdagen, vilket föranledde det slovakiska journalistförbundet att i en skrivelse kräva en ursäkt och anständiga arbetsförhållanden, där alla frågor är välkomna. Möjligen är mitten-Weiss lite mer lätthanterlig efter gruppavancemanget, men att Slovakien ska ha något att sätta emot ett frustande Holland, ett av få världslag som gått helt rent i gruppfasen, har jag svårt att se.

Danmark var inte ens nära i går och kommer nu, liksom Italien, behöva generationsväxla som de aldrig generationsväxlat förut. Ett tips är ju att sluta vara sentimental med Jon Dahl Tomasson, som tydligen tyckte att det inte var spännande nog att sätta en straff på första försöket i går och dessutom var löjligt nära att missa returen ungefär tre millimeter från målburen.

Själv lider jag lite med Danmarksdoldisen Patrick Mtiliga, mest känd för att ha blivit bjussad på lite gratis ansiktskirurgi av Cristiano Ronaldo i la liga. Mtiliga är halvsydafrikan och har döpt sin son Nelson efter Sydafrikas frihetshjälte Mandela, men fick göra exakt noll minuter i VM.

Eftersom samtliga landslag åker ur turneringen just när jag outat att jag håller på dem tänker jag att vi måste göra något konstruktivt av det här. Vi kör en liten gallup i kommentatorsfältet där ni anger vilket lag ni hoppas ska åka ur härnäst, så lovar jag att stötta dem allt jag kan.

Om ni sitter och darrar vid tanken på vad Slovakien ska ställa till med för Italien i eftermiddag, är det nog inget mot hur Marek Hamsik känner.
Sydkoreanen Ahn Jung-hwan fick sparken från Perugia när hans lag slog ut Italien ur åttondelen i VM 2002 efter att presidenten Luciano Gaucci  utan omsvep konstaterade:
- Jag tänker inte betala ut lön till någon som har förstört italiensk fotboll.

Hamsik, en publikhjälte i Neapel och mycket omtyckt i hela Italien, får helt enkelt tänka både en och två gånger innan han laddar bössan i eftermiddag. Tough shit.

Nordens italienare, a.k.a danskarna, har inga såndana lojaliteter att fundera över i kväll. Danska tidningen BT triggar upp stämningen ett par snäpp genom att lära läsarna hur man hånar japaner bäst – på sitt eget språk.
”Ni skjuter inte längre än er pick är lång” är en av de matnyttiga fraserna man kan öva in i det här överlevnadskittet. Politisk korrekthet är, liksom det mesta när det gäller grannlandet, inte prio ett när danskarna släpps lösa och i vanlig ordning måste man älska brödrafolket lite i smyg samtidigt som man vill ta dem hårt i örat.
Danmark är killen längst bak i bussen.

Men man gillar ju danskarna (och danskarna gillar mig tillbaka, även om jagförundras över att min skandinaviska hårfärg föräras med två rubriker) och i kväll kommer mitt hjärta att slå några extraslag för lillebror.

Jag har personligen aldrig funderat över Keisuke Hondas fysiska attribut, i alla fall inte utöver de rent fotbollsmässiga, men med BT:s logik är Japans stora stjärna i alla fall en välutrustad man.

 Långt skott, lång lycka. Foto: Goal.com

Må bäste man, med det längsta skottet, vinna.

David Fjälls VM-tips med England som vinnare hänger visserligen på en hyfsat skör tråd, men lever i alla fall vidare en stund till. Grattis.
Engelsmännen måste hosta upp sig några snäpp till innan jag börjar ta dem på allvar i den här turneringen. Kanske lyssnade de ändå inte på James Cordon när de hade chansen.

Vilken vinnarskalle det sitter på Landon Donovans kropp.

Själv tror jag ju att vi kommer att se en av VM:s finalister i aktion senare i kväll. 
Fölr egen del myser jag alltid när Tyskland ställer upp killar med namn som Tomas, Lukas, Arne, Per, Holger och Hans i förstaelvan. I år har vi dessutom en ny namntrend i Joakim Löws Nationalmannschaft som vi nog inte ska skoja bort. Christian Träsch fick tyvärr lämna återbud till VM, men på efternamnsfronten håller ju Hans Jörg Butt nivån.

Ghana är ett av lagen som kan göra magi när de är på det humöret. Efter andraplatsen i Afrikanska Mästerskapen har en ny generation ghananer visat att de kan det här med fotboll och det André Pops gör med en badboll, det gör Quincy Owusu-Abeyie med en, eh, fotboll.
Dessutom är Quincy kusin med en av Londons tyngsta gangstahs.
Bara det.